Uppskattningsvis var hundrade gång jag står framför chipshyllan på Lidl för att plocka ut en påse händer något oförutsett. Jag står där och funderar - dill eller sour cream, barbecue eller salta? - men känner inte hundraprocentigt för någon av smakerna. Jag vill ju ha chips, men ändå vill jag inte. Och här vet jag inte hur beslutsprocessen ser ut exakt, efteråt framstår den alltid som ett mysterium, men jag får då syn på en påse med frasiga stjärnor eller skruvar, och tänker att det där kan ju vara gött.
Jag har aldrig tyckt om frasiga stjärnor eller skruvar. Konsistensen är obehaglig, smaken blek. Och jag undrar vilka som köper dem, hur de är funtade. Jag skulle inte känna mig mer främmande för en utomjording.
Men var hundrade gång jag ska köpa chips blir jag själv en sådan utomjordning. Något slår slint, ja, jag vet inte, när jag sedan kommer hem och tar första tuggan blir jag alltid besviken. Vad fan höll jag på med?
Tre fyra dagar senare börjar jag förstå. För påsen är inte slut än, den ligger halväten i bokhyllan. Varje gång jag blir sugen på snacks, finns det kvar more than enough, och efter bara tre fyra nävar känner jag mig så äcklad att jag måste sluta äta. Påsen räcker en vecka, kanske två. Och jag förstår att utomjordingen som bor i mitt bröst heter Mr Snål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar