Idag var jag ute och promenerade med André, vi gick uppför Drottninggatan när jag fick syn på en enkrona som låg bredvid trottoarkanten. Så fort man får syn på pengar på marken gör man liksom automatisk ett ljud för att visa att man såg dem först. Oftast blir det ogenomtänkt, det gäller ju bara att få ut det ur munnen: UUHHHhh, NNnnnhhhhh. Så efter att jag sagt ggeeehehe och tagit ett steg framför André, böjde jag mig ned för att plocka upp min enkrona. Men den satt fast? Jag tog med naglarna kring kanten och drog - under tiden hann jag betrakta dess brunsilvriga, påtagligt smutsiga yta - men inget hände, kronan ville inte lossna. När jag stått så där i tio, upp emot femton sekunder gav jag upp. Jag såg ned på fingrarna och på de små gråbruna fläckar som kletat fast på fingertopparna.
Medan jag hukade över myntet hade André stått helt orörlig bredvid, och när jag nu tittade upp möttes jag av en stel blick. Vi kommenterade inte händelsen, och fortsatte upp för gatan, bort mot Odenplan. Efter en stund la jag armen om hans axlar och torkade försiktigt av fingrarna på jacktyget.
Medan jag hukade över myntet hade André stått helt orörlig bredvid, och när jag nu tittade upp möttes jag av en stel blick. Vi kommenterade inte händelsen, och fortsatte upp för gatan, bort mot Odenplan. Efter en stund la jag armen om hans axlar och torkade försiktigt av fingrarna på jacktyget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar