Ner i gruvan med dom

Jag har precis ätit en, sju-åtta praliner ur Paradis-asken släktingarna låtit ställa fram på bordet i sitt vardagsrum, när jag känner hur min telefon ringer. ’Dolt nummer’ står där och det kittlar. Oftast är det ju något ointressant eller dåligt eller officiellt (inte sällan alla tre), men man vet väl aldrig när någon skulle kunna få för sig att kanske.. ja .. beundra en, eller? Så jag reser mig upp och vecklar ut kroppen: mjo jag får nog ta det. 

– Ja jag ringer ifrån Radiotjänst, vi genomför utökad kontroll av licensavgifter och vi ser att du inte betalat, men du kanske delar bostad med någon som gjort det?

Jag styr av det, har varit med om det förut. Två timmar senare bubblar det fortfarande i mig över att de försökt lura mig att säga något jag inte vill. Kan inte hålla det inom mig, så i trapphuset skickar jag ett meddelande om att Radiotjänst fan suger och att det borde läggas ned. Ytterligare en minut senare är jag inne i min bostad. Tar av mig skorna på tidningarna precis innanför dörren, mycket noggrant. Tänder lägenhetens ljuskällor med liknande stringens, en väl utstakad rutt runt mitt hem. Plötsligt står den där väldigt tydligt.. mitt ungkarlsmonster till TV. 46 tum, eller var det 47, solklar ledstjärna i det rum som är det enda jag har.